DEL 2
Epidralen börjar sakta men säkert att förlora effekt och vid denna tidpunkt har jag bara öppnat mig 5 cm, det är alltså hälften kvar. Jag får förslaget att sätta mig på medicin bollen för att hjälpa förlossningen att gå framåt, lustgasen är fortfarande
med och hjälper till. Jag har nu haft värkar i 15 timmar och dom kommer minst 5 på 10 minuter, jag börjar bli riktigt slut. Hittills har jag klarat att andas igenom värkarna hur bra som helst, men det kommer alldeles snart att ändra sig.
18.00 den 11 december -
Min epidral har släppt helt, jag ligger bokstavligen och skriker mig igenom värkarna, smärtan är outhärdlig och vid slutet av varje värk känns det som att jag ska svimma. Men jag är fortfarande bara öppen 5 cm. Barnmorskan kommer in och försöker
med 3 olika typer av smärtstillande innan någon faktiskt ger en uns av effekt. Lustgasen hjälper inte längre mer än att dom dämpar mina skrik. Hur den här timmen ens passerade är jag inte medveten om, denna timmen är en minneslucka hos mig.
20.00 den 11 december -
Trots att smärtstillandet hjälpte till i några minuter så är det lika illa igen, men den här gången har mina värkar ändrat plats, dom strålar nu bara bak i ryggen och neråt i svanken. Varenda värk känns som att du är så otroligt hård i magen och okontrollerat
försöker din kropp att pressa ut avföring trots att det inte finns något att pressa ut just där. Jag blir undersökt igen, okej öppen 8 cm bara 2 cm kvar nu o så är vi i mål! Och nu måste jag påriktigt ta mig samman om jag ska kunna överleva detta,
för tanken slog mig faktiskt att jag skulle dö under min förlossning, för det kändes som att något var så otroligt fel, så många förlossningsvideos som jag kollat på ingen såg ut att ha det på detta vis, vad gör jag för fel? Barnmorskan hjälper mig
att andas igenom värkarna, genom att se mig i ögonen och andas med mig. B får ta över den grejen och jag lyckas andas mig igenom dom trots att det gör så ont att hela kroppen skakar.
21.00 den 11 december -
Nu börjar jag nästan krysta mig igenom värkarna och det trycker så hårt att jag tror att jag håller på att gå sönder från svanskotan och ner. Nu hänger jag rent ut sagt på B när det kommer en värk och lustgasen pressad hårt som tusan mot munnen och trycker
B:s hand så hårt att jag är säker på att den ändrar färg. Nu klarar jag inte mer tänker jag, jag är helt slut och smärtan är outhärdlig, jag blir undersökt, YES! Öppen 10 cm!! Nu behöver bebis bara komma ner!
21.30 den 11 december -
Jag ställer mig upp för att pröva gå med gåstolen så att bebis ska kunna komma ner och tar emot två värkar och nu behöver jag krysta!! Jag känner att hon har kommit ner och något är påväg ut, massa människor kommer in i rummet och så sant som det är sagt
så syns huvudet, nu kommer hon ut! Jag krystar 3 gånger och efter 15 minuter är vår fina dotter äntligen här! Efter 23 timmars kämpande är vår Alice äntligen här, 49 cm och 3336 kg. Det här är den lyckligaste dagen i mitt liv och jag hade gladeligen
gjort om detta en miljon gånger för henne , det är världens mest underbara känsla!
