Malin Landin Rauf

Nu börjar det, nu ska ni få följa med på mitt äventyr i den främmande världsdelen Asien, i det främmande landet Kurdistan och i den främmande stade Slemani som idag är som mitt andra hem. Vi tar det från början.

 

Det hela började år 2012 när jag träffade min man Bawan, jag föll pladask och var head over heals in-love. När man träffar någon man verkligen tycker om och man är tillsammans länge så brukar det oftast automatiskt bli så att man träffar respektives familjer. B har familj här, en del kusiner, men inga föräldrar, dom bor i kurdistan och självklart vill man som flickvän träffa sin pojkväns föräldrar och närmsta familj. Till en början kändes det som en omöjlighet, att jag skulle åka ner till kurdistan, det är inget populärt resemål bland svenskar om man säger så även om jag idag anser att det är otroligt underskattat. 

 

Efter vi varit tillsammans i cirka ett år, 2013 tog B studenten och han åkte ner dit, jag hade fortfarande ett år kvar tills jag skulle ta studenten så de året hade vi ett distansförhållande förutom på jullovet då jag äntligen tog tag i saken och åkte till honom. 

 

Jag kommer ihåg att jag var så sjuuukt nervös, det var första gången jag flög själv och vart skulle jag åka? jo till norra irak, Kurdistan, men längtan efter att få träffa B gjorde att det kändes bra ändå, det gjorde att jag vågade. Jag tror aldrig att jag blivit så uttitad som när jag klev av planet där i slemani, en ensam svensk tjej med illrött hår, folk trodde nog att jag var förvirrad och hade åkt fel eller något. Men jag gick igenom tullen och passkontrollen och där på andra sidan stod B och väntade med hans familj. Det var en sån otrolig känsla att få träffa honom igen efter säkert 5 månader isär. Just då kunde jag inte kurdiska , jag tror jag kunde några enstaka fraser så B fick agera som tolk och det gick enligt mig hur bra som helst. Hans familj verkade verkligen gilla mig, det var något fantastiskt med att en europeisk tjej tog sig ända till kurdistan för en kille, det värdesatte dom. 

 

Hans familj bor i ett rikt område med vakter vid grindarna, vem som helst får alltså inte komma in. Området heter Qaiwan City och det ser ut som i en film, gatorna är jätte tydliga och husen är exakt likadana förutom att vissa gator har lite större hus och vissa lite mindre hus. Men alla hus på samma gata ser exakt likadana ut och alla i det området hade super fina och lyxiga bilar. 

 

Jag var där i cirka en vecka och jag kommer specifikt ihåg hur svårt jag tyckte att det var med dessa hälsningar. I kurdistan så hälsar man på ett annat sätt än vad man gör i Sverige och det finns vissa regler man måste följa som tex. kommer det en äldre och hälsar på så ska man ställa sig upp, annars framstår man som otrolig oartig. När man träffas så pussas man på kinderna, hur många gånger man ska pussas är fortfarande ett mysterium för mig och enligt B så vet man bara, man ska liksom Go With Flow, man ska på något sätt märka hur många pussar som räcker? haha det är så kul och det kan bli så otroligt skämmigt om man tillexempel är påväg att ge en till puss men så är inte den andra personen med på det och så märker den personen det och försöker reparera situationen med att ge en till puss men så är inte jag med på det och ja gud så pinsamt haha. Sen så pussar man inte alla man träffar, alla kvinnor man träffar dom pussar man även om man känner dom eller inte, men med männen är det annorlunda, är du inte väldigt nära med just den mannen så tar man bara i hand, men sånt märker man också.

 

Maten jag fick äta var super god, jag är än idag förälskad i deras mat och brukar laga den ofta hemma. Det coola med kurdisk matlagning är att det inte finns några recept, man känner och smakar sig fram för att få fram maträtten, det är en otroligt svår matkonst att lära sig när man växt upp med recept hela sitt liv. Jag har sett min svärmor laga mat mer än hundra gånger och jag kan säga att hon bara kör på måfå men hon lyckas alltid på något sätt få fram den exakt rätta smaken. Fun fact, är man väldigt många som ska äta mat så sitter man oftast på golvet och äter mat, en del av kulturen, älskart!

 

Men vad fick jag göra under min vistelse? Jag kan väl säga såhär vad fick jag inte göra. Vi besökte deras marknad som dom kallar för bazar, jag fick äta massa nya maträtter, jag besökte enorma shoppingallerior, spenderade några dagar i deras stuga som låg i bergen, träffade massa nya människor, förlovade mig, åkte på utflykter och massa annat. Och jag älskade det! 

 

Fortsättning följer...